Henry Jenkins från MIT, som bland annat skrivit Konvergenskulturen och länge intresserat sig för deltagande har släppt en ny rapport, Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century. Han har bland annat samlat ihop en lista på vilka färdigheter som man behöver för att aktivt kunna förhålla sig till deltagarkulturer:

• Lek - kapacitet att experimentera med omgivningen som en form av problemlösning
• Performance (eller rollspel) - förmågan att anta alternativa identiteter för att improvisera och utforska med
• Simulation - förmågan att skapa och tolka dynamiska modeller för verkliga processer
• Bemäktigande - förmågan att sampla och remixa medieinnehåll på ett meningsfullt sätt
• Multitasking - förmågan att snabbt få översikt och kunna byta fokus mellan värdefulla detaljer
• Distribuerad kognition - förmågan att kunna använda verktyg som expanderar mentala kapaciteter
• Kollektiv intelligens - förmågan att samarbeta och dela sina erfarenheter och kunskaper med andra för att nå ett gemensamt mål
• Omdömeskraft - förmågan att utvärdera olika källors trovärdighet och kredibilitet
• Transmedial navigation - förmågan att följa berättelsers eller informations flöde över olika medieplattformar
• Nätverkande - förmågan att söka efter, syntetisera och sprida vidare information
• Förhandlande - förmågan att röra sig mellan olika sammanhang och att kunna urskilja och respektera omväxlande normer.

Jenkins har en bredare definition av deltagarkultur än den vi använder i boken och hans fokus är inriktat på digitala medier, men oavsett det är listan välkommen. Hela rapporten sätter fokus på ett viktigt faktum - deltagande är något man måste lära sig!

Andra bloggar om: MIT,kultur, kognition, medier, deltagarkultur, kultur.

I etablerade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, arkitektur, opera, ballett, performance, cirkus, sport, film, fotografi, skulptur, reklam, tidningar, radio och television återfinns samma mediestruktur.

Kommunikationen är enkelriktad. Som åskådare skall du bara tacka och ta emot.

Men åskådarkulturens auktoritära och passiviserande karaktär ifrågasätts allt oftare. Begrepp som interaktivitet och deltagande är på modet, men tveksamhet råder om hur de ska förstås.

Boken Deltagarkultur introducerar en syn på konsten och kulturlivet som skingrar denna förvirring. Deltagande kräver att gränsen mellan kulturvärldens sändare och mottagare omvärderas och upplöses.

Deltagarkultur är en bok skriven av medlemmar ur Interacting Arts och utgiven på Bokförlaget korpen.

Författare: Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing

Beställ från Bokus eller bokförlaget Korpen.

Vår bok om deltagarkultur är äntligen här. Läs vår första "recension" på copyriot.

Andra bloggar om verklighetsspel, deltagarkultur, konst, spel.

Med generöst stöd från Sverok har Interacting Arts införskaffat en gammal folkabuss ombyggd till husbil!

Den tillhörde ett gammalt motorcykelgäng, vilket man kan se här på fronten. Nu tillhör den alltså en ny klan.

Bilen har fyra bältesplatser och fyra sovplatser. Mysfaktorn är hög men vi släpper inga bilder på insidan förrän vi rivit ner allmogeinredningen (!).

Under hösten arrangerar Interacting Arts en studiecirkel i samband med verklighetsspelet Maskspel.

Under kursen gör vi egna masker och prövar varandras. Tillsammans leker vi och improviserar med hjälp av maskerna, som är kraftfulla verktyg för agerande. När ansiktet är täckt hamnar kroppen i centrum för gestaltningen. Kursen riktar sig till dig som är intresserad av teater men är öppen för nybörjare.

• Lokal: ABF - Esplanaden 3 C, Sundbyberg
• Startdatum: 2008-09-16
• Tid: 18:30 20:00
• Veckodag: Tisdag
• Antal tillfällen: 10
• Deltagaravgift: 200:-

Anmäl dig här!

Andra bloggar om verklighetsspel, deltagarkultur, spel, abf, studiecirkel och annat intressant.

Att man sett det mesta betyder i själva verket bara att man har skapat duktiga lådor att sortera sina upplevelser i. Det är då synapserna slutar utvecklas. Hur ska man komma runt det dilemmat?

Det räcker ju inte att bara skaffa nya upplevelser (jo, det hjälper en smula), eftersom de alla kan sorteras i hjärnans färdiga arkiv. När jag upptäckte att den exotiska gatuhandeln i Beijing helt enkelt var ett slags varuhus försvann förtrollningen. Var det bra el dåligt? Såg jag klarare före eller efter? På ett sätt klarare, nu stod funktionen fram och jag kände mig inte längre lika vilsen. På ett annat sätt mindre klart, eftersom jag inte längre behövde titta på allt för att hantera det; nu visste jag ju vad som fanns där och kunde ägna mig åt mina egna tankar.

Lådorna är naturligtvis nödvändiga, de fungerar som alla slags generaliseringar och mönster: gör världen hanterlig, hjälper oss att manövrera och befriar oss från tvånget att ständigt tänka på allting. Hjärnans mönsterseende är till för att låta oss slippa tänka.

Det är alltså inte så att alla verklighetstunnlar, alla former av konsensusverklighet är av ondo. De är verkligen nödvändiga. Men hur kommer man så långt utanför sina befintliga tunnlar att man kan se vilka som snävar in valmöjligheter, döljer maktstrukturer, styr beteenden och vilka som tvärtom ger oss fler val. Vill vi ha fler val?